Evighetsjobb som äntligen blev färdigt

Jag vill gärna få klart saker snabbt när jag väl sätter igång med något pyssel. Allra värst är det när jag tror att jag är klar men måste gå tillbaka och göra om något. Därför är jag mycket stolt över att de här byxorna äntligen är klara efter inte mindre än två justeringar. Jag utgick ifrån ett Ottobremönster som jag förstorade, justerade för midjemudd istället för resår, ställde ut benen och justerade för en väldigt smal mudd i bensluten istället för en lång. Lite för många ändringar visade det sig. Jag har nog en övertro på mina färdigheter i mönsterkonstruktion.

De blev för slappa och för låga i midjan samt för långa i benen och för breda längst ner så de bara föll ner över fötterna. Hade det inte varit för de tjusiga fuskfickorna, hade jag nog slängt dem och börjat om. Tillbaka till ritbordet. Jag sprättade loss midjemudden, sydde in den och la till en besparing där bak. Den smala benmudden klippte jag bort, vek upp fållen och gjorde en resårkanal.

Nu var midjan OK, men benen för korta! Jag kunde ju inte fortsätta klippa så jag fick sätta mig och sprätta igen. Väl matchad tråd i mörk manchester, det är inte lättsprättat men jag fick det gjort till slut. Den här gången sydde jag på långa benmuddar, ganska smala, så vet jag att de sitter uppe även om längden inte stämmer helt.

Men nu är de äntligen klara och jag hoppas att jag lärt mig lite mer inför nästa försök. Det är nog bara att inse att det inte finns någon genväg till egna mönster utan att det krävs en hel del träning. Men mönstret slängde jag i frustration för alla ändringar gjorde att jag inte längre hade en aning om ifall det var något i det som stämde över huvud taget.

Det fina manchestertyget fyndade jag för några kronor.